Den Lilla Lejonmannen

Det var en regnig lördag i oktober... Taxibilar tutade, snabbmatsköken osade och hejarramsorna ekade. Ja, det var ingen vanlig lördag detta. Det var den lördagen då jag skulle få bevittna min första Premier League-match. Arsenal tog emot Everton på nybyggda Emirates Stadium och jag hade plats på vad som kändes som rad 348. Matchen var inledningsvis jämn med snabb ledning för bortalaget och en direkt upplevelse av det majestätiska bortatryck jag enbart lyckats visualisera vid varje tipsextra-sändning. Sedan kunde hemmalaget komma ikapp och även vända och vinna denna historiska match. Jag var hänförd, jag var tagen, jag var välsignad. Äntligen hade jag lyckats ta mig till den här sjunde himlen jag bara kunnat fantisera sig till under år av fotbollsfölje.

 

Åren kom och åren gick, och jag valde bort soliga veckor i Spanien för regniga helger i England. Jag gjorde resor till såväl Liverpool som Newcastle. Bara fotbollen kan ha denna effekt på folk, och det tänkte jag gå in på lite närmare nu. Vad är det som gör den så förförande magisk egentligen? Jag har länge beskrivit den som "den enande kraften i ett sönderslitet samhälle" och står nog fast vid den framställningen än. England är ett land som ställs på prov med en tudelning av sällan skådat slag och kommer nu få chansen att bevisa hur detta fungerar i praktiken. Vi behöver alla fotbollen och den behöver oss. Det är en ömsesidig överenskommelse som genom årtionden stärkts och satt sin prägel på oss som människor.

 

Fotbollen är större än oss själva. Den står över oss likt en vakande asagud med förmågan att resa sig som en Fågel Fenix och ta hela anhängarskaran med sig. Jag har svårt att beskriva det rogivande raketbränsle det sjänker ens kropp och själ att stå på en arena med 50 000 passionerade supportrar och skandera en spelares namn. Jag har svårt att definiera de drömscenarior som uppstår när man korsat Nordsjön för en helg i en nordengelsk metropol för ett stekhett traditionsderby mellan två lag inom samma tågdistrikt. Det är något bestialiskt, något måttlöst, något grandiost. Den är även oförutsägbar, och kan trots en kaosartad kommersialisering fortfarande ta oss med största möjliga häpnad. Begreppet "skrällar" är lite av en Murphys lag i detta idrottsvetenskapliga väsen, och är något som tack och lov alltid kommer att återkomma.

 

Ända sedan den där helgen i oktober har jag vandrat längs en vitalitetsväg som bara byggts på genom åren. Med allt från minnesbildande återbesök till gemytliga gemenskaper framför en TV-sändning eller två. En rad regniga helgdagar har räddats tack vare den samhörighet vi bara kan känna kring fotbollen som reparerar eventuella sociala spillror likt ett Karlssons klister. Vi får i nuläget uppleva ett liknande under kring damernas OS-succé då denna enande kraft definieras och ekar som allra högst. Fotbollen är makalös och en självlysande stjärna på ett annars mörkt himlafäste. Den besitter den enkla samhällspolitik vi alla eftersträvar och kan leda till det lugn vi alla behöver. Så länge vi har fotbollen, kommer vi aldrig vandra ensamma.

Den förtrollade fotbollsentusiasten