Den Lilla Lejonmannen

Sliten som en astronaut efter en månlandning har jag försökt ta mig igenom en av de tyngre Dagen efter-smällarna på länge med en ångest som slagit en i magen likt en våldsam översittare och ett välbefinnande mer frånvarande än Dexter Morgan efter ett "kill" på kvällen... Amazing goddamn weekend har just passerat snabbare än en taxichaffis som hatar sitt jobb och trots diverse impulsbakslag får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med dessa throwback-nöjesdagar. Treordssummeringen blir givetvis Boston, bredband och Max Sourcream & Pepper-dressing. Förklaringar överflödiga I know, men dessa små lyckoingredienser kokade ihop en rätt anständig glädjesoppa som denna helg skulle visa sig bli ändå. Så nöjd är jag, som sagt. Denna D-dag bjuder, förutom virtuell vaksamhet, på fika med boysen följt av någon jäkligt avslappnad aktivitet med förtäring av något mer eller mindre ohälsosamt... That's a Sunday ey! Nåväl. Nu börjar Band of Brothers-themet jag skrivit till ta slut, och så även detta inlägg. Vill tyvärr klargöra viss behärskning på bloggen framöver då bra väder, sociala aktiviteter och annat konstruktivt kan komma att stå i vägen för dessa välsignade livssituationsuppdateringar en aning. Aja, ni få men tappra followers klarar er nog ändå! Tack för idag. Peace & Love