Den Lilla Lejonmannen

Dagens oplanerade inlägg väljer jag att tillägna min tappra lillasyster Smilla som i helgen ramlade i en backe i Hemavan och skadade knät så allvarligt att hon förmodligen måste opereras och med största sannolikhet missar hela den kommande slalomsäsongen. "Äh bara slalom?" tänker säkert ni. Men för denna superambitiösa krigarsjäl är det så mycket mer än så. Det är det hon lever och strävar efter när det inte ligger snö på marken. Det är det hon och övriga familjemedlemmar lägger ner all energi och kraft på under det utdragna vinterhalvåret här uppe i landet. Jag kan utan att överdriva säga att hon är en av de mest lovande slalomåkarna i sin ålder och denna skada bara kommer vara en fis i rymden i hennes annars långa och givande slalomkarriär men nog är det ett bakslag allt. Endast 10 år gammal, med mycket fler pokaler att få ställa på hyllan i sitt fina rum och en vinnarskalle som kan jämföras med de så kallade "Red Machines" från Sovjet på 70-talet, slår nog detta dubbelt så tungt. Tänk er ett helt mörkt vinterhalvår i vår lilla håla till by utan möjligheten att utöva det som faktiskt får vintertiden att gå. Näe, trodde väl det. Det går inte att tänka sig. Vi säger alltid att "vi förstår hur det känns" och "vi lider med dig" och allt sånt där, när vi i själva verket inte har den blekaste aningen om hur fasiken det egentligen känns. En långtidsskada för en ung idrottare är nog en av de större psykiska prövningarna en människa ställs för och som medmänniskor kan vi nog inte göra så mycket annat än att bara stötta, stötta, stötta och stötta... Det kommer då jag göra. Ända till hon står längst upp i den där backen igen, redo att ta hem Lilla Världscupen med 1 sekund och 4 hundradelar eller så. Tur att du är en sån jäkla fighter syrran! För jag vet att du kommer klara detta galant ändå :-) Puss och kram på dig, från din stöttande storebror.