Den Lilla Lejonmannen

Efter nästan ett halvårs uppehåll är jag nu tillbaka med vad som ska föreställa någon slags statusuppdatering. Jag har kommit och jag har gått på denna verbalsprutande valvbro som trots omständigheterna fortfarande tycks stå stadig. Vad har hänt sista halvseklet då? Ja, så längesen känns det faktiskt. Nå, vi har vinkat farväl till 2015 och med en blandning av nostalgiskt vemod försökt avrunda det någorlunda. Det var ett bra år, så mycket kan jag konstatera. Jag gjorde allt från att trampa i min egen avföring till att kasta sten i stora glashus (figurativt talat förstås). För att gå in på det mer bokstavligt så innehöll det som vanligt en stor mängd skrattfyllda kvällar, en del flyttar och givetvis en och annan festival också. Jag har även hunnit vara fadder , och jag har hunnit kommentera min första ishockeymatch. Man hinner mycket på ett år vettu! Jullovet var ljuvligt, med klassiskt tidsigentagande med nära och kära följt av processande av året som gott. Musikaliska inspirationen har flödat med Beatles "No reply" i lurarna ena sekunden och Deportees "Dark Horse" den andra. Man har hunnit svälja några rejäla skopor ångest också förstås, men vad är väl ett årsavslut utan det... Så vi ställer oss nu vid kajen med den obligatoriska avskedsnäsduken i hand, och vinkar bitterljuvt farväl till regalskeppet "Fjolåret" som så snabbt passerar den långt gångna horistonten. Det är med en lokomotivsk anda som vi tar oss an 2016, och med ett skimmer av skepticism som vi begrundar kring vad det kan bli för typ av år. Blir det ett snefyllans år, ett impulsivitetens år eller ska jag rent av få se mitt Newcastle vinna en match? Nej, skämt åsido... Jag håller det öppet som en nedmonterad ytterdörr och låter det som inträffar inträffa. Som privilegierad pluggproletär är livet alltid skickelsedigert, och så länge jag lämnar comfortzonen på mitten av bekvämlighetsön för att gå ut till den oförutsägbara rättframhetshavskanten kommer jag få det bra. Det kan jag nästan ge mig fasen på. Tack och ut.