Den Lilla Lejonmannen

Då jag är av den mer reflekterade sorten har jag reflekterat över en sak på sistone, eller över en ganska lång tid egentligen. Det är det omutbara mörker vi arbetare kan känna under det vi refererar till som "måndag". Tiden har en tendens att stanna upp denna monstruösa misärdag. Jag har länge haft seriösa teorier om att Gud inte alls chillaxade på den sjunde dagen utan var i fullt sjå med att skapa detta värkande väsen för att upprätthålla nån slags balans med allt det goda han tillverkat. Sanning eller osanning, så har han hur som helst lyckats få mänskligheten att enas i en bottenlös avgrund åtminstone 12 timmar vardera vecka. För måndagen är en välfärdshindrande akilleshäl med ett dystopiskt skimmer som lägger sig likt en gigantisk glaskupol över hela samhället. Den har ett syfte och ett syfte enbart - att bringa olycka till vår värld. Och det har den tamigfasen lyckats med. År efter år, månad efter månad, vecka efter vecka... Även om jag i förnekelse hörsammar den klassiska 60-talsdängan "Monday Monday" med Mamas & The Papas varje måndagsmorgon blir det lite som att tömma en översvämmad båt med en trasig hink - helt jäkla hopplöst. Nu må jag ha spytt ansenligt med galla över denna gudsförgätna dag och jag skulle kunna hålla på just hela dagen, till den övergår till dess elaka kusin: tisdagen. Men det sparar vi nog till en annan gång, för det finns ett litet ljus nånstans i denna annalkande avgrund och det är det faktum att vi behöver denna dag. Vi tamigfasen behöver denna dag för vi är i regel i nån slags himlavärld efter en skön och solig helg som denna och Mr Måndag bygger så ödmjukt upp den landningsbana vi omedvetet eftersträvar för att få fötterna på jorden igen. Det kanske var så vår allsmäktige herre förutspådde det och i så fall har han prickat av the grand slam jackpot - för jag mår fan skit idag.