Det är inte synd om dig
Kategori: Självinsikt
God semilördag, everyone.
I ordbajsarfabriken har vi idag lite gammalt insiktssmörj att gnugga de tvärsentimentala vardagshjulen med. Känner mig bara sedvanligt tankspridd just nu och vet inte om det beror på maskinkaffet jag överkonsumerat under förmiddagen eller bara spontaninfluerat överanalyseringsskrammel as usual... Aja, nu till den oviktiga saken. Som jag gått igenom ett onödigt flertal gånger tidigare har jag ofta försökt sträva efter den här ambitionsförhöjande mognadsdelen som jag trott funnits inom mitt fasaduppbyggande känsloförnekelsetempel till insida någonstans. Vissa gånger tycks jag dock ha lyckats roffa åt mig vissa små sinnesuppoffrande hängivenhetsprotoner ur denna djupa och svåråtkomliga atomkärna till maturitetssida. Dessa gånger har det dock slutat i fullständig uppsegling från den tillfälliga känslodykning jag försökt genomlida och jag bara halkat tillbaka de gamla casanova-vanor jag tycks ha fötts med... Jag vet hur lite man förtjänar ibland, men om man stått sitt kast under en längre ryktesfördärvande period känns det som att man till slut bör nå den här svåråtkomliga godgörlighetstoppen på skitsnacksberget och ändå gå relativt mycket vidare från det man kraftigt refererar till som "det förflutna" och "det man en gång var och INTE längre är" osv osv... Upplev nu inte detta som någon slags self-pity för min del, för det är det sista jag tror på i det här livet, utan snarare en slags realiseringsståndpunkt jag bara behövt textilisera mot mig själv under en längre tid. Hör bara Mr Linnros ljuva stämma i mitt huvud i lägen det tycks tryta i allmänhet och skippar det här ångestfyllda jidder-bullshittet man så lätt våndar sig själv med ibland... Alright, nu har jag smörjt fram tillräckligt med överärligt material för idag! Ta hand om de ni älskar. Tack & ut
