Den Lilla Lejonmannen

Sitter i mitt klassiska veckokvällsslitage och begrundar värdsamheten i den brutala uppoffring man gör för vissa intressen och sysselsättningar ibland... Så som inatt då jag och två tappra ishockeyfanatiker satt uppe på de senaste småtimmarna och försökte hålla fokus och blytunga ögonlock uppe för diverse rumble-klassifierad NHL-fulländning då Rangers och Capitals stod för underhållningen denna tidsförvrängarkväll. Hagelin & Co lyckades givetvis med vad vi förväntat oss och även om min fysikaliska trötthetsimmunsida så gott som raserades likt Berlinmuren i dess final days under periodpaus två så är jag nöjd med vad jag lyckades "prestera" framför slutspels-TV:n denna ljuva vårdagjämningsfton. Man överväger givetvis om det är värt dessa hägringsframkallande hängivenhetsbekräftelser nätter som dessa men inser samtidigt att man kanske får offra lite hälsoförebyggande åtgärder för att få bejaka och bevittna det man brinner för och älskar allra mest. Även om jag tror mig se en rosa elefant på gatan tidigt dagen efter liksom... "Worth it!" tänker man högt för sig själv och svävar vidare som den Superman man tror att man för tillfället är. Aja, ni får inte tro att jag tappat närvarobesinningen fullständigt nu. Må låta påbrett allt det här, men klart man lär sig värdera liksom. Som inatt då jag hiskeligt uppmuntrande suttit uppe med en Red Bull blåbär eller två och bevittnat The Wonder of P.K Subban & Co då de påbörjar sin mirakulösa vändning mot Senators med allt vad det förehar och innebär... Jasi, värderingar som sagt! Nu ska jag "värdera" lite Xbox 360 sen sova fram till tidernas största klämdag. Natti cheers