Den fabulösa fotbollslistan
Tjena mittbena!
Jag är tillbaka för en ny lista och den här gången blir det lite av en avstickare från det urvattnade film- och musikträsket. Det är sport på schemat och närmare bestämt topp 11 favoritfotbollsspelare genom tiderna - och givetvis ska det presenteras i form av en startelva (som även måste ha en tränare). En regel: jag får inte ha två från samma nation.
Målvakt: José Luis Chilavert (Paraguay)
Jag glömmer aldrig när jag fick nys om denne målvakt. Det var i samband med VM 2002 då de visade en samling frisparksmål (!) han hade gjort. Utöver det var han rätt vass på sin ursprungliga uppgift och har bland annat fått pris som IFFHS World’s Best Goalkeeper tre gånger.
Högerback: Dani Alves (Brasilien)
Urtypen av en modern ytterback med vansinnesfysik och spelskicklighet. Befinner sig vid slutet av sin karriär i skrivande stund men har i mina fotbollsögon en karriär som en av tidernas bästa högerbackar bakom sig. Ger även intrycket av att vara en rätt skön lirare på sidan av planen.
Mittback: Alessandro Nesta (Italien)
Så mästerlig, så följsam, så elegant… Superlativen är många när det kommer till denne Milanlegend som var en framträdande figur bredvid Maldini under klubbens dynasti i början av 2000-talet. Gick lite i bräschen med bekräftelse av teorin om att italienska fotbollsspelare bara blir bättre med åren.
Mittback: Walter Samuel (Argentina)
Mustaschpotential som Tom Selleck och en robust råbarkad mittbacksstil vi aldrig glömmer. Jag började följa klubblagsfotboll under hans guldsäsong med Roma 2000/2001 och fastnade av rimliga skäl för killen med “Samuel” på tröjan. Det supporterskapet har aldrig gått ur.
Vänsterback: Leighton Baines (England)
Den enda ytterbacken som skulle gå rätt in i The Beatles (syftat till den ovårdade frisyr han bar med bravur för något decennium sedan). Fortfarande aktiv men var under sin en prime en riktig guru på vänsterkanten som kanske inte var den snabbaste snubben men vägde upp det med att vara grym på allt annat.
Högerytter: Tino Asprilla (Colombia)
Jag får erkänna att jag aldrig sett denna irrationella ikon under hans glansdagar och att detta enbart bygger på den kultstatus han fått efter sina år i Newcastle (96-98). Allsmäktig anekdot: skulle vara på bänken vid sin debutmatch för klubben och svepte därför en flaska vin till lunch denna dag. Vips skadar sig en spelare och i brist på andra får han hoppa in. 6 minuter senare gör han sin gubbe och fixar ett magiskt assist. Den debuten skojar man inte bort.
Mittfältare: Cheick Tioté (Elfenbenskusten)
Vila i frid, älskade mittfältsmaskin. Ditt 4-4-mål mot Arsenal är ett av de finaste minnen vi har.
Mittfältare: Alexandre Dimitri Song Billong (Kamerun)
Lyfter in hela namnet av solklara skäl. Fick se honom i sitt esse när jag besökte Upton Park för West Ham-Leicester 2014. “Barcelona, we’re coming for you” skanderade Hammersfansen när laget presterade långt över förväntningarna. Bäst på planen: Alex Song.
Vänsterytter: Marc Overmars (Holland)
Jag började följa denna fantastiska sport under VM 98 och sprang runt med en fotboll på mormor och morfars bakgård med rotation av ett antal stjärnspelare som persona. En som var mer regelbunden än andra var denne holländske trollgubbe. Tvåfotad ytter. Det kommer man jäkligt långt med.
Anfallare: Thierry Henry (Frankrike)
Henry har själv sagt att det enda han fick “gratis” var snabbheten. Allt annat tränade han sig till. Dvs att han tränade sig till att bli Premier Leagues bäste anfallare någonsin. Say no more.
Anfallare: Asamoah Gyan (Ghana)
“ALLT SKITER SIG FÖR GHANA!” tänker många när de hör denne spelares namn. Det gör inte jag. Jag tänker på alla hans mästerskapsmål och den enorma betydelse han haft för sitt landslag. Jag står bakom Asamoah Gyan - oavsett hur många straffar han missar.
Coach: José Mourinho (Portugal)
Har fått ta emot mycket skit på senare år och har ofta blivit förknippad med en något destruktiv fotboll. Jag väljer att lyfta fram honom som The Greatest Showman då han alltid kört sitt eget race, både på och utanför planen. Det kanske inte alltid blir den roligaste fotbollen - men fotbollen är fanimej inte densamma utan José Mourinho.
