Den Lilla Lejonmannen

Hallå i sommarljuset!
Än en gång har jag återvänt från min uttryckslösa avgrund för att formulera mig på det sätt jag föredrar. Det är nämligen dags för det som mer eller mindre utgör denna språkliga frihetskälla numera – en lista. Jag är varse om att denna blogg är i en snudd på evig stiltje men då och då flaxar jag till med Fenixvingarna för en listranking eller två. Denna gång ska jag omvandla min ”listighet” till filmkonstens outsinliga värld med en lista som kanske kan komma att ifrågasättas, men hur kul är det annars egentligen?

Topp 10 - bästa filmerna någonsin:

10. Anchorman
60 procent av gångerna funkar den varje gång! Anchorman-skämt åsido… Det är sällan en komedi kvalificerar in på en lista av det här slaget så om den ska göra det ska det vara något spektakulärt and beyond. Här kan vi, tack vare Will Ferrells improvisationskomiska ådra, ta oss till beyond - och lite till. Den enkla men briljanta humornivå han och hans ”newsteam” gestaltar genom hela denna tidlösa klassiker gör att vi överfrälsta själar spontanciterar dem än idag ­- och det lär vi nog aldrig tröttna på. Staying classy since 2004.

9. Jakten
Mads Mikkelsens livsverk med en handling så häpnadsväckande att du knappt blinkar under de två timmar den utspelar sig. Danskarna har uppenbarligen inte bara Roskilde och god fatöl, de har även förmågan att producera fram en omskakande dramaklassiker av detta slag. Den gamle Bondskurken i huvudrollen porträtterar lidande och utsatthet med sån övertygelse att det nästan blir otäckt (på ett bra sätt förstås). Det kan gå upp och ner i livet och med detta mästerverk får man uppleva varenda känsla som tamejtusan går att känna på samma gång.

8. Django Unchained
”The D is silent…” Nej men det är klart vi ska ha lite Tarantino på den här förbaskade listan. Inget emot Pulp Fiction men denna är så mycket djärvare och coolare att den tyvärr måste peta ner den eviga IMDb-favoriten. Till att börja med går det inte att blunda för Jamie Foxx voluminösa mångsidighet, där skådespelandet bara är en del av hans talangmässiga räckvidd. Det skadar ju inte att han backas upp av tidernas skönaste tysköstterikare Christoph Waltz i denna ofiltrerade westernrulle och tillsammans med Leo DiCaprio och Sam L. Jackson har den satt sig på Quentins interna topplista, och där finns det ju en del att hämta…

7. The Departed
(Hör introt till ”Shipping Up To Boston” i huvudet). Ja, vad kan man säga. Scorsese kan han också och med en vulgär sluskgangster signerad Jack Nicholson på rollistan går det väl knappt att misslyckas? En av tvåhundratusen mästerverk DiCaprio INTE fick Oscar för men jäklar i mig, här borde rätt många ha fått nafsa på den gyllene statyetten. Det grova språket, de grova skämten, den gråkarga Bostonmiljön med tillhörande extremdialekt och obligatoriska gästspelet av Mark Wahlberg, den yrselframkallande twisten på slutet… Dra och bada så bra helheten blir när allt detta vävs ihop till 2,5 timmes poesi.

6. Moneyball
En sportfilm hittar också in på listan, mycket tack vare Brad Pitt men främst tack vare hur starkt de lyckats skildra boken bakom braksuccén. Många kan ju intyga att det är betydligt lättare sagt än gjort (fråga bara gänget i Fifty Shades of Grey). Men tillbaka till Pittan som kliver in i rampljuset med samma kyla som Chris Pratt vid filmens mäktigaste moment. Vid sin sida har han Jonah Hill i sin skönt tapiga biroll och även om man inte har järnkoll på de verkliga personer de gestaltar så köper man fasen konceptet att det typ nästan exakt var så här det gick till när det hände.

5. The Big Short
”I SAY WHEN SE SELL!” - Bara ett av många praktcitat från karaktären Mark Baum, utomordentligt porträtterad av Steve Carell som har kommit en lång väg sedan han gick runt och förolämpade folk i The Office. Som rostad lök på grillkorven är det även en hyfsad ögonöppnare för oss oinsatta där de förklarar hela det avancerade händelseförloppet på en god-dag-yxskaftsnivå, så du inte får livskris över att du inte pluggade till civilekonom mitt i allt ståhej. Christian Bale spelar extremexcentrisk och du köper det rakt av, Brad Pitt är av cynisk foliehattspersonlighet och du börjar undra om det är så han faktiskt är i verkligheten, Ryan Gosling leker högfärdig Wall Street-pamp med en del riktigt roliga lines i rockärmen och Steve Carell får vara tvärhetsig ”I told you so”-tjomme i två timmar. Jag nöjer mig nog så.

4. Inception
En riktig drömfilm (pun inteded). Denna verklighetsskiftande dänga är så förbryllande förmäten att du börjar ifrågasätta hela din existens och förmåga att tänka och ta egna beslut. Inte heller något som lurige Leo fick en Oscar för men vad fasen gör det när Chrille Nolan hittat ett ny story att basera sitt liv runt i 2,5 timme? Jag är även av kategorin ”musiken kan höja filmens kvalitet” och här når Hans Zimmer tamejtusan nirvana i filmtillhörande komposition. Med detta som bräserande bakgrundsbrus och slowmotionscener som varvas med syntetiska synbilder och ett fängslande actiondrama får man slutligen ihop en modern klassiker. Så ”enkelt” är det tydligen. Men nu till den stora provocerande slutfrågan: drömmer han fortfarande i slutet eller inte? Ring mig om ni har svaret.

3. The Dark Knight
Ännu en Nolanrulle som satt sina eviga spår i våra actiondramatiska hjärtan. Vi går direkt in på Heath Ledger (må han vila i frid) här tycker jag, för inte fasen hade den här filmen kunnat etsa sig fast i det förlovade klassikerlandet utan honom. Ingen kan porträttera Jokern på ett så fabulöst flippat sätt som han gör här (nice try Jared Leto…) och med en handling som gör denna superhjältefilm så där skrämmande mänsklig blir det pure perfection. De har fångat den mörka tragik som genomsyrar Batmanfilmerna men tonsatt det med en sådan tyngd att det får en helt ny dimension, kontra dess föregångare. Batman Returns är så klart den känsligaste av alla Batmans - men denna är Mona Lisas (läs Jokerns) leende och allt vad det innebär.

2. The Pursuit of Happyness
Ni som känner mig vet att detta är lite av en weakspot och hur ”bias” jag är för Will Smiff (som jag uttalade det i yngre dar). För att attackhylla den än en gång kan jag väl åter framhäva det faktum att det är en sann historia som först summerats i bokform och sedan gestaltats framför kameran av Will och hans då 7-årige son. Denna film är mycket men främst en symbol för personlig kamp och den enorma viljan att aldrig ge upp. Det är rätt dystert och ögonvattnande i stora delar av handlingen men jag vettetusan om det inte är vad Will Smith är bäst på – att skildra lidande och misär. Han gör det kusligt bra i I Am Legend och han gör det ännu bättre här. Jag vet, jag är partisk, men det står jag för.

1. Whiplash
Även denna nykrönta listetta kan vi placera i ge-aldrig-upp-facket. Den smått oprövade Miles Teller kliver in och visar vart trumskåpet ska stå i denna musikaliskt majestätiska dramaskildring från 2014. Han vill bli en profil, en konung, en legend inom ämnet och han är beredd att offra allt han har för att uppnå det. Han sitter i ett trångt rum och spelar trummor till fingrarna blöder och pressas dagligen av sin lärare, en karaktär som J.K. Simmons ger liv åt med sin utstickande men samtidigt underhållande bitterhetsaura. Det ser länge ut att gå åt h-vete för den unge huvudkaraktären och man sitter ofta och skakar på huvudet åt hans relaterbara hastiga beslutsfattande men sedan… Ja, ni får nog se själva. Är ni missnöjda efter 1 timme och 46 minuter är det bara slå en signal.

Bubblare:
Interstellar
Terminator 2: Judgment Day
Blade Runner 2049
Million Dollar Baby
Groundhog Day