Den Lilla Lejonmannen

Jag är tillbaka på opermanent basis för att bringa lite ljus i lyktorna genom en klassisk låtlistning. Denna gång är det ballader som är på tapeten och jag har gjort mitt bästa för att hitta något som speglar de miljontals genrer som utgör musikens underbara värld. Well, here we go.

10. Willy Clay Band – Kiruna (The Miner)
Vi inleder listan med lite av ett wildcard genom denna lokalbaserade ballad som berör både hjärta och själ. Som norrlänning från en mindre stad kan man bokstavligen känna kopplingen till de havsbottensdjupa ord sångaren så vackert formulerar till tonerna av sin akustiska gitarr. Detta kombinerat med den mentala tripp man gör till en kvarterspub i den titulerade småstaden är något som kvalificerar Willy Clay och hans kamrater till denna konkurrensfyllda lista.

9. Bob Dylan – Shelter from the Storm
Ingen balladlista utan gamle Bobby, right? Hämtad från det eminenta albumet Blood On The Tracks där bästa-låtvalet är lika svårdefinierat som en Zebras färgordning. Hans charmigt skrovliga sångröst beblandas med en pulssänkande gitarrmelodi som ger låten en lindansarbalans bara Dylan kan bemästra. Allt detta dressingtoppas sedan med hans Nobelprisvinnande verser och vips så har vi en topp 10-kandidat.

8. Daniel Johnston – Some Things Last A Long Time
Sentimentalsång i sitt esse med en artist lika underlig som en Wes Anderson-film. Ångestladdad från minut ett tar han oss på en resa genom tidrymdens oförklarliga värld där särskilda minnen alltid kommer ha en speciell plats. Pianopräglad skänker den både hopp och förtvivlan men mitt i all denna emotionella obalans lyckas den excentriske sångaren med en grej, för när de fem minuterna passerat kan man fanimej känna hur vissa saker faktiskt består. 

7. George Harrison – My Sweet Lord
Sagolikt skildrad i Marvels ”Guardians of the Galaxy 2” där George Harrison sätter orden på väggen med en feelgood-ballad av sällan skådat slag. Stegrande som en dragracingbil (minus oljudet) går den från klarhet till klarhet där det religiösa budskapet snudd på hamnar i periferin av hela den melodiska cirkus han bjuder in oss på med detta mästerverk. 

6. Neil Diamond – Sweet Caroline
En riktig klassiker som går hem på såväl förfesten som på Fenway Park. Ytterst allsångsvänlig med andra ord och något som får en att bara känna genuin glädje i kroppens alla rytmiskt ryckande muskler. Texten är en uppenbar nedräkning till något spektakulärt och man känner nästan hur ens musikaliska inre beger sig till biljettluckan för att köpa parkettplats på en spelning i tonkonstens tillfredsställande tempel.

5. Leonard Cohen – So Long, Marianne
Leonard… Åh Leonard. Må du fortsätta vila i frid och må du fortsätta känna uppskattning för denna tidlösa komfortballad som du skänkt oss. Med ”komfort” menar jag den blandning av avkoppling och uppmuntran denna låt så unikt kan utveckla för att genomborra en förtvivlad fasad. Detta exemplifieras utomordentligt i filmen ”The Boat That Rocked” där de så vackert visar hur kakor, ett glas mjölk och goda vänner till tonerna av denna hymn är ett trösterikt recept. 

4. David Bowie – Heroes
Den fartfyllda popballaden där sinnet snabbt placerar en på en bilväg med bekymren mer och mer bortblåsta för varje mil som går. Det är en av Bowies många gåvor, antar jag. Att ständigt lyckas etablera en känsla av frihet och förtjusning genom sina låtar och denna driftighetsdänga är inget undantag.

3. Pink Floyd – Comfortably Numb
Jag har länge befunnit mig i det ambivalenta stadiet där jag inte kan definiera om Pink Floyd är mer musiker eller konstnärer. När man hör denna låt så faller bedömningen spontant på det sistnämnda men jag tror det är ett samband faktiskt. Det musikaliska gör ju såklart låten till en låt men det konstnärliga lyfter den till Gondors portar and beyond. Klass, kvalitet och kompisition – tre topplistande ledord för denna progressiva rockballad.

2. Guns N’ Roses – November Rain
Hade detta varit en lista för enbart rockballader hade nog Axl & co legat i tveklös topp. Nu är så inte fallet och den får tyvärr nöja sig med en silvermedalj. Det är dock inte vilken silvermedalj som helst utan en som skiner i solskenet vid den strandkyrka där Slash går bananas med gitarren och hjälper denna åtta minuter korta låt att skrivas in historieböckerna.

1. Nationalteatern – Men bara om min älskade väntar
Det är svårt att förstå att detta är en cover av just den anledning att den är så mycket bättre än originalet. Dessa ord har man myntat många gånger men vad som gör de så tunga i detta skede är det faktum att originalet skrevs av självaste Bob Dylan och den mästertolkningen skojar man ju inte bort. Totta gör den om möjligt djupare och om möjligt mer sentimental. ”Om imorgon inte kändes så oändlig, då är ensamhet ett ord som inte finns” – inga mer ord någonsin nödvändiga.