Den Lilla Lejonmannen

Hola hombritos!

Tiden är kommen för en snabb omvärldsanalys då livet är på väg mot den här tro- och hoppsframkallande t-korsningen där närmaste framtiden oftast ska avgöras. Detta tänkte jag summera med ett kortare inlägg som jag så ofta finner nödvändigt vid en så här vägskälsvänlig tid. Många förknippar förändring med fasa och vemod men för egen del omfamnar jag det likt en stor kexchoklad på Liseberg. Givetvis finns det en liten obehagskänsla under allt omfamningsströssel för en soon-to-be-graduerad journaliststudent som jag själv. Däremot har livets hårda skola lärt mig att chanser är till för att tas och med det menar jag att möjlighetsmarginalen kan vara så förbaskat liten att ett ynka litet tillfälle kan susa förbi som en fidget spinner utom kontroll. Därför gäller det att alltid vara beredd att banka fast denna snurrleksak för att sedan ta reda på vad den har att erbjuda. Nu skenade mitt lilla metafor-SM iväg lite grann känner jag. Nåväl! Sommaren har i alla fall tagit mig tillbaka dit allt en gång började. Där drömmarna föddes, frodades och följdes för att nu nå det kanske största möjlighetsfönster de någonsin hamnat i. Utan att avslöja för mycket, och för att samtidigt citera den eminenta sångerskan Säkert, kan jag väl säga att ”nånting kommer hända”. Jag vet inte exakt vad. Det finns fortfarande en gnutta ovisshet kvar i Ikea-vågskålen ”Futurum”, så att säga. Och jag tamejfan älskar det. Det är klart att människan styr sitt eget öde och att vi på Harvey Dent-manér skapar vår egen tur i den mån vi kan och är kapabla till. Hur som helst har ett kapitel avslutats och ett nytt påbörjats i denna ”Book of love” vi kallar livet. Så med Peter Gabriels sagolika stämma i bakhuvudet ska jag nu avrunda detta inlägg och börja skriva helt enkelt. För nästa kapitel kommer fanimej inte skriva sig själv.