Den Lilla Lejonmannen

Det är på tiden att jag kommer rent kring en del grejer, så att säga. Den galopperande lejonmannen har för tillfället klivit ner från sin framåtlöpande hingst för att låta det som kallas livet sparka honom knäsvag en gnutta. För att frångå tredjepersonperspektivet lite. Jag stod vid början av detta helvetesår vid ett vanhelgande vägskäl, med ena foten i skärselden och den andra i sjunde himlen. Tyvärr var djävulens gripklor för starka för att jag skulle kunna slita mig loss, så jag befinner mig nu i ett massivt mörker utan varken ficklampa eller skarp syn. Ett mörker jag obekvämt smyger mig igenom och varsamt vidrör för att kunna ta mig igenom på minsta möjliga smärtsamma sätt.

 

Al Pacino gör i sitt brandtal från klassiska Any Given Sunday den eminenta liknelsen mellan amerikansk fotboll och livet i sin helhet. Han beskriver det som att felmarginalen är så pass liten att enbart ett ynka felsteg kan förstöra allt på en mikrosekund. Vad som i slutändan räknas är de sex tum du har rakt framför ditt ansikte, för dessa får du inte tillbaka enkelt. Han säger också att man måste vara beredd att göra allt som krävs för att återfå dessa sex tum, och att man måste kolla vid sin sida för att se om man har någon där som är beredd att hjälpa en uppnå detta. Så väl i amerikansk fotboll som i livet själv kan det handla om ett ynka felsteg för att fälla avgörandet mellan misslyckande och framgång. Jag tog det felsteget, mina vänner, och har svårigheter att både hitta någon vid min sida och finna styrkan själv för att återfå de sex tum som behövs för att kunna lyckas.

 

Man måste dö några gånger för att leva, men om man dött så många gånger att det inte finns något kvar att leva med, vad händer då? Vad blir kvar? Blir det blott en vålnad som bara genomlider allt som innebär goda chanser och framåtsträvande möjligheter? Åt helvete med det, säger jag bara. Även om ljuset i tunneln är obefintligt och dess slut består av en tjock tegelvägg tänker jag ändå göra allt i min makt för att finna det igen. Jag tänker känna mig fram längs de taggiga väggarna i det massiva mörker jag just nu befinner mig i, och jag tänker veva ner den fåniga felmarginalsgränsen med ett ambitionstörstande basebollträ. För det onda sker i hyperspeed, gott folk, och det goda sker i slowmotion. Å jag tror att när jag går igenom livet, så har det bästa fanimej inte hänt än.