Den Lilla Lejonmannen

Ja, var ska jag börja... Igår kom fulländadet, frälsningen, förlösandet. Världens bästa indiefolkband ställde upp i världens bästa indiefolkstad, och gjorde det med den brutaliserade bravur våra musikaliska sinnen så smaklöksvattnande serverat på ett silverfat strax innan. Med en något nedtonad fanatism från senaste albumsläppet var man lite av den vita blanka sida man var vid upptäckandet för drygt 6 år sedan. Detta gjorde inte saken sämre dock. Det blev samma själsgungande grodhopp som vid senaste live-upplevelsen varje gång Mr Mumford monstruöst malde igenom crescendo efter crescendo. Introstarka "Snake Eyes" gav en bokstavligen ormögon och efterföljande "White Blank Page" tog mig upp på en diggande enhörning och hela vägen till den indietoniga himlaporten. Lilla lejonmannen har aldrig känt sig lejonmanligare än när låten i hans hjärta sedan crossfejdades in på kristallerande nivå efter gudamötande spektaklet innan. För att inte tala om den oförklarliga viljan att faktiskt flytta in i en grotta när de sprakade igång världsklassiga "The Cave". En stark start, med andra ord, och bättre skulle det bli. Spelningen präglades av en hänförande blandning av gammalt och nytt. Lite sött, lite salt, och så en hel del smällkarameller däremellan. Någon Bruce Springsteen-cover på det och så den stora finalen. Den jordskalvsbringande "I will wait" följt av Game of Thrones-matchande "The wolf". De spirituella superlativen bokstavligen haglade i ett svängande Scandinavium och vad som kändes som blotta halvtimmen hade visat sig vara över två timmar. Vi blev något paffa över detta ofrånkomliga faktum men vi insåg samtidigt ett helt annat sådant - Mumford & Sons har gjort det igen.