Den Lilla Lejonmannen

Jag vill idag kliva lite utanför comfortzonen och skriva ett inlägg av lite annan natur än min sedvanliga kryptiska melankoliska. Detta ska indirekt handla om en incident som inträffade under min heldag på universitetet här i stan. Det var något som satte mig i en slags flygande Willy Wonka-hiss och lyfte mig bort från den socialkonventionella hamsterhjulsfabriken mot någon fjärran destination. Nåväl! För att gå in på det i någorlunda detaljerad form var det inledningsvis så simpelt som att vi äntrade vår byggnads anspråkslösa portar för att ta oss an den ögonlockstestande eftermiddagslektionen. I samband med denna embarkering tycker jag mig uppfatta silhuetten av en klasskamrat, med likheter i både klädstil och gångstil. Då denna klasskamrat ligger mig varmt om hjärtat tar jag genast beslutet att vifta min lilla, men välsynliga, vinkningshand likt en mötande lyxbåtsägare i medelhavstrakter emot eldsjälen i fråga. Jag märker i samband med detta våldsviftande att denna människa faktiskt inte är en medlem av min kära högskoleklass. Tankarna hoppar som katter på en solreflektion och mitt arma misstag börjar nypa i den lilla pinsamhetsnerv man har någonstans i nacktrakten. I min vildaste frenesi kunde jag aldrig föreställa mig en sådan försummelse i mitt undersövda huvud. Jag gick plötsligt igenom de fem stadierna av felhälsningssorg med någon slags automatisk ambivalens, och försökte motvilligt processa vad som just inträffat. Fördelen med denna vemodshantering är, och kommer förbli, att den innehåller det rogivande kapitlet acceptans. Detta begrepp ser inte bara snyggt ut på papper, det tamejfasen räddar liv ibland och det var precis den känsla jag så snabbt uppnådde. "Detta var ju inte pinsamt, detta var ju bara frikkin' amazing!" tänkte jag högt för mig själv. Det är ALDRIG fel att hälsa på en främling och min intränade journalisthjärna fabrikerade snabbt fram en civilisationsbild med hälsande människor överallt. Jag insåg i någon slags mental slutplädering att just hälsningar kanske är det klister samhället saknar för att bli så enat som det bara kan bli och en gång varit. Så till alla er felhälsare där ute: SKÄMS INTE. Ser ni någon ni tycker liknar en vän eller bekant - vinka vet ja! Ni har inget att förlora på det.