Den Lilla Lejonmannen

Tiden är kommen för en klassisk listranking igen, och jag ska göra lite av en favorit i repris i form av en personligt präglad tidernas-bästa-låtlista. Likt inom politik och idrott är vi ju fantastiskt olikt förlagda inom ämnet så jag ber om största möjliga hänsyn och respekt gällande listan i fråga. Mitt mål är som vanligt att balansera på den svajande linan mellan improvisation och provokation, så läs och weepa helt enkelt. Nu kör vi.

 

En energisk elektropopdänga med ett budskap som tar med forna hjärtbrustare på en resa genom framtiden. Får en utformad syntsiluett vid den raffinerande armarna-i-luften-refrängen som får ens vibrato att vibrera då man inte kan låta bli att skapa en medsjungande mentalmelodi direkt den drar igång. Klass.

 

Tidernas bästa hiphoplåt från tidernas bästa hiphopkollektiv. Lika rivig som vassa handvapnet de jämför titelspåret med och gör med en saftig virtuosblandning en slags graffitigratäng man bara inte kan få nog av. Innehar en form av kristalliserat crescendo som når sin absoluta topphöjd med en gräddmosning av den legendariske Ghostface Killah. Kryddas av ett bakgrundsbeat som får självaste NWA att se bleka ut.

 

"Bra vinter" betyder det förföriska bandnamnet på förförisk franska, och det är just vad en låt som detta kan ge. Med harmonisk haghoppning för magnerverna tack vare enkel gitarrmagi kombinerat med skönsång från sjunde himlen kan man ta sig genom bannemig hela året med dessa Wisconsin wizards. "I could see for miles, miles, miles" går slutfrasen av den kraftfulla refrängen och jag tror nästan jag kan se längre än så...

 

Nu till sena 70-talet och den tyska discopopscenen. Denna introstarka vinylvärsting bara stegrar och stegrar och eskalerar och eskalerar till den frambringar en unik form av fuldansfrenesi. Jag inte bara gillar det, jag tamigtusan älskar det och nästan att det går så långt att jag till och med gillar det ryska revoltörnamn låten är döpt efter.

 

 

Brittisk postpunkrock i sitt esse när söndagsångestladdade Ian Curtis långsamt åmar sig igenom denna drömvärldsdänga. Håller den här regniga hamnjoggarkänslan som bara deras låtar kan frambringa och man bokstavligen känner hur sinnena letar sig till 80-talets grumliga bakgator i Manchester ju längre den går.

 

 

Punkt.

 

Lite "Manchester madness" så här på listans övre halva men då jag anser att majoriteten av tidernas bästa musik kommer härifrån ursäktar jag mig inte det minsta för detta. Man blir snabbt ett med denna pionjärpärla till låt och känner hur allt från gåshud till inre kraft reser sig lika arrogant som bandets egen image. Växlas halvvägs över till en form av instrumental explosion där man bara blir helt omfamnad. Man känner allt från taggiga rosor till sura citroner och på något sjukt sätt känns det bara skönt. Ren magi.

 

Mitt gamla hjärtebarn som även finns permanent printat på min ena arm. Påminner en om hur jävligt allt ibland kan vara, men även hur bra allt sedan kan bli. "You are not alone in this" inleds den rogivande refrängen och så länge denna filosofiska folkpopvisa finns ibland oss kommer så alltid vara fallet. Akustisk skönsång när den är som bäst.

 

En låt jag anser man borde lära ut i lågstadiet. Jag håller med dig, Peder Stenberg. Det är inte lätt att lista ut varför vissa rum känns som burar men med dig blir det tamigfasen lättare. Här möts detaljrikedom med känslor större än vår egen planet och bildar ett slags passionerat periferi som tar en till det förlovande land där låtar som detta samlas. Vem vet, kanske får vi se även denna låt pryda min kropp någon gång i framtiden...