Den Lilla Lejonmannen

Här har vi lyst med vår frånvaro en gnutta på sistone och det får jag ursäkta för. Jag har dock varit upptagen med att slipa på den förmåga jag så friskt fått frige här i form av kunskapshämtning på den mer allvarliga nivån. Utan att bli alltför personlig ska jag erkänna mitt infinnande i en sån där utmanande och uppförsbackesvandrande tid just nu. Ni vet en sån där tid man befinner sig i då man ska kombinera gymnasie-examen med körkortstagning ungefär, eller familjelivet med övertidsjobbet kanske. Vad vet jag. Nåväl, jag skulle vilja passa på att ge mig själv och alla andra inlärningskrafttagare en liten klapp på ryggen. För det behöver fasen vi. Utan att linda in det i nån karamellpapprad verklighetsförnekare vill jag bekräfta vårt behov av egenstöd och ta-sig-själv-i-krageneri. Vi står vid vad som kan uppfattas som den svartaste av backar i det off-pistigaste av Alpberg, och vi VETTEGUDARNA hur vi ska få oss upp. Det enda jag tänker är, att vare sig vi vill det eller inte, så är det bara ta tag i sin ishacka och börja kravla sig upp. Snör upp de tålamodssänkande Twintip-skidorna på ryggen och trampa utav rent och skärt h-vete. Vet att detta låter lite sådär överförkunnande, but we goddamn need it. Ursäkta min franska, men en engelsk mening sätter lite mer effekt och betydenhet på det. Jag ska inte ge er det här gamla "gör ert bästa så kommer det säkert gå finfint"-bullshitet, utan bara få er att inse att hur hög en jäkla framstegströskel än kan kännas, så finns det alltid ett förbaskat förundrat vis att ta sig över den. Eller trackla sig runt, under eller rakt jäkla igenom den. Denna texten, den handlar om studier (kanske inte det svåraste att lista ut). Om hur vi alla någon gång i våra lättflytande liv kommer få kämpa lite extra för den där ljuvliga godkäntbetygsölen. Kram på er, hörs nån annan gång.