Den Lilla Lejonmannen

Som de säger i goa Göteborg. Hej på er! Den galopperande ojämnhetsförfattaren är tillbaka för ännu ett inlägg meningslöst som en klapp på axeln en tung ångestmorgon. Tänkte denna tunga övergångstid visa min lilla uppskattning för de tindrande små himlakroppar som nyligen föll ner från det vi alla referar till som "himlen". Snö, även kallat, och det hade gärna fått komma ner för att stanna. Denna slaskhasande mörkläggartid mår bra av något som faktiskt bringar den ljus på en mer eller mindre permanent basis. Visst, unga elaka fröken Kylan hakar visserligen på emellanåt men det får man ta tycker jag. Vi är instinktiva och anpassningsbara varelser. Vi borde kunna leva med att det biter lite på nästippen när vi vandrar mot föreläsningssalen och snarare slänga en liten slängkyss uppåt för uppskattningen till det ljusgårdiga/juletidsuppbyggande hon för med sig. Mörker är vad mörker ger, brukar jag säga (och nej, jag är inte rädd för det längre...), vilket riktar sig rakt mot en seg måndagskväll som denna då det lilla oförskämda man kan försöka begära från en sån här silhuetterad höstavskärmning är nånting ljust och upplyftade från firmamentet ovan. Men icket... Novemberregnet hasar sig kaxigt ner och på nåt vis hugger en i ansiktet likt planktonstora pirayor som just blivit utspottade av en kräsen höstälskarval i nåt fjärran hav. Far åt pipsvängen, säger jag. Anser att vi ska omfamna snön likt vi omfamnar en påse ostbågar som legat öppen i ett skafferi i sisådär 48 ljuva odlingstimmar. Vintern är vad vi gör den till. Vi kan inte interstellera oss till en året runt-solig dimension där det största besväret är vilken öl man ska beställa från den året runt-öppna paradisstrandbaren. Näe, gott folk. Nu kör vi, tycker jag. Spänn på de imaginära moonbootsen och följ med på denna halvåriga polarexpedition. För gör vi det tillsammans, kommer den gå mycket mycket bättre.

Puss och kram!