Den Lilla Lejonmannen

Det är den tjugoförsta i femte tvåtusenfjorton och detta tidlösa likgiltighetstempel är tillbaka för en dag, en vecka, ett år... Ja, vem vet? Jag skriver när jag känner för det, och om vad fasiken jag känner för att skriva om. Vad har hänt det senaste halvseklet då? Jadu, likt hela min livsmentalitet väljer jag att inte fokusera alltför mycket på det förflutna utan mer på nuet och vad som komma skall. Det enda jag kan garantera är att min vardag är något mer stabiliserad i alla fall. Jag går tappra, stappliga steg mot det något okända förlovade land jag refererar till som "lyckan". Eller jakten på den åtminstone. Så länge jag tagit upp den går allt dalta sig igenom. Nåväl, nog om det tjollriga drivkraftiga för ett tag! Boston har åkt ut SC (fan för Montreal) och jag har snart sett klart Breaking Bad. Så både mörker och ljusglimt i de hetsade dagarnas vindpustar. Inte har jag lärt mig spela ukulele eller dansa salsa med förbundna ögon än, men jag har i alla fall konstruktiviserat björkstadslivet en gnutta med en lånelägenhet i världsklass och en ny cykel jag älskar mer än en påse gamla ostkrokar. Jag tamefan älskar den cykeln alltså. Stor, svart och cooooooool. Kronan förstås, likt snuset. So I got that going for me! Which is nice... Jag har även varit ute och rest. Sett lite mer av den nordengelska världen, druckit pints, fått tänderna utslagna av livsglada irländare etc. Så lite mer investerat i de blygsamt uppåtgående erfarenhetsaktierna och en gnutta mer glöd i den stora inspirationseld som bränner mig framåt för varje dag som går. Nästa mål på kartan kan vara ett annat förlovat land... Det stjärnspangliga out west jag så länge drömt om att besöka. Well well, vi får väl se vart framtidens oförutsägbara luftvågor svävar mig! Nu orkar jag inte skriva mer, peace.