Det kommer aldrig va över för mig
Kategori: Återkomster
Hallå kamrater
En blott skymfande lång vecka sedan senaste inlägget är jag nu tillbaka för en smärre uppdatering om vad som faktiskt försiggått på sistone. Efter dryga tre tålamodstestande veckor fick jag till slut det där samtalet jag trånat så efter att få sen jag styrde kosan 14 mil söderut i början av denna höst. Det där samtalet om en möjlighet, en utmaning, en befrielse, en utväg. En utväg från de sysslolösa poeternas sällskap vars population bestått av enbart mig själv och en dator fulladdad med Sons of Anarchy-avsnitt. Välsignande förvisso, men allt gott har en gräns. Även om detta snudd på förändrat min vardag single-handedly... Nåväl! Jobb har jag lyckats ordna i alla fall, och det blir som kundservicemedarbetare denna gången. På vårt kära hockeylags bittraste rivalers huvudsponsor, om jag inte uppfattat det helt fel. Don't worry folks, mina lagbytardagar är sedan länge över och detta gör mig illamående bara av att skriva om så risken är snarare minus i procent än ens noll att det ni alla tänker någonsin skulle kunna inträffa. So keep calm and carry on och allt det där... Så, fas ett röjd likt ett majsfält en ljuv Kentucky-söndag och en vikt lika tung som en Marcus Mumford-ton tycks ha släppt från de uppmärksamhetsdistraherande delarna av mitt inre, till slut. Fas två på gång att undanröjas (mer om det senare) med diverse hypoteshinder att ta sig över på den till synes korta vägen fram till mål. Aja, hoppfullhet och ansvarstagande! Two cornerstones of your life. Och det var allt för mig idag. Peace, cheers
