Den Lilla Lejonmannen

Skriver jag från de snuvigas höstparadis där jag just blivit självkrönt konung med en näsa mer täppt än lasthamnen i Göteborg och en hals mer harklande än en osäker George Costanza. Jag ursäktar den kraftigt haltande uppdateringen på sistone men det har sina simpla förklaringar, as usual. Som ni vet har jag just tagit mig an ett nytt jobb med nya rutiner, uppgifter och vardagsorganiseringar att anamma inom den telefonsocialiserande hjälpsamhetsbranschen där jag numera blivit alltmer beprövad. Detta har givetvis inneburit en viss transformering från de inaktiva atleternas idrottsällsskap till de verksamma viktlyftarnas församling och denna lilla förändringspassage skjuter på de sedvanliga skrivarvanor jag så ofta tycks besitta. Beklagas alltid förstås, men vad ska man göra? Bara spela sin roll i den stora marionettpjäs styrd av det vi alla refererar till som "livet". Som ni alla lyckats grabba upp blev det ju ett aningen oplanerat öde för mina vandrande cowboyboots till framtidsstyrare och jag accelererade aningen orytmiskt längs den långa motorväg jag så beslutsamt påstått att jag bara ska gasa igenom med min automatväxlade racerbil till ambitionskraftbygge. Nåväl, jag är nöjd med mina val ändå. Som den Great Gatsby jag är väljer jag att hoppfullt titta förbi den tid som varit, eventuellt förneka att den faktiskt inträffat och bara blicka framåt hela tiden. Always look on the brightside osv... Nej men som sagt. Bara ta tjuren vid de trubbiga horn den oftast bär och försöka hålla fast för hela friska livet. Faller man av är det bara kliva upp och försöka igen. Och den tillfälliga roll man givit sig i det som Håkan påstår lämnar en tom och full av hål är det bara anpassa sig till och framföra så gott man kan. Aja, det var den gnutta poesi jag hade att dela med mig av idag! Fridens liljor åt er alla, hörs väl snart igen