Den Lilla Lejonmannen

En helg har just passerat snabbare än en taxitur genom centrala Barcelona och söderbottnisk som den var blev det precis lika lyckat som jag hade hoppats på och även om minutrarna känns på tok för snabba så här i efterhand var det ett igentagande av förlorade skeden som var i sitt absolut nödvändigaste väsen. Även om man är en Bumblebee strax efter en autobot-fight idag så var det helt klart värt lite kroppslig uppoffring för sån efterlängtad kvallatid med eldsjälarna southeast. Kör ironiskt nog en favorit i repris redan nästa helg då vi gör björkstan osäker once again, dock med ett något mer upphaussat evenemang på partykalendern och lite mer ALL IN generellt, så att säga. Taggade är vi allihop såklart och den här No tomorrow-mentaliteten får än en gång bekräftas brutalt med diverse bollspelsinslag som vi alla känner att vi måste infria alkoholöst, förstås. Lugn folk, jag ska inte dricka mig till defibrillatorn igen, den väckarklockan plingade tillräckligt högt i mitt svårinlärda huvud ifjol, men kul ska jag nog ha i alla fall! Utan hälsokrossande konsekvenser som påföljd. Känner för övrigt att en väldigt lovande tid börjar närma sig lite smått, och veckorna känns mer inspirerande än fördrivande, som de varit de senaste långa månaderna... Men folk börjar leta sig tillbaka till sina små hyddor, så att säga, och saker blir någorlunda som förut under tre oförutsägbara sommarmånader framöver. Utan tvekan "the time of the year" och nu är det inte långt kvar till man sitter där i sitt Wesc-linne i den tropiska kvällsvärmessolen och sipprar på nån Carlsberg till en bit fläskfilé med Håkan Hellströms bästa i bakgrunden... Oj, känner att jag svävade iväg lite i min egen fantasi där. Farligt att skriva om såna här drömscenarion, haha. Nåväl, då jag inte riktigt är nån Harvard-student idag så spinner inte kreativitetshjulet som det brukar och därför avrundas kvällens nummermålande inlägg redan här. Hoppas jag uppfyllde lite av ert dagliga läsbehov ändå! Peace cheers, live and let die & allt det där...