Det kommer aldrig va över för mig
Kategori: Ångest
Hallå goddagens!
Sliten som en legosoldat sitter jag och servar de icke cybervärldstillhörande denna grådisiga söndagmorgon... Gårdagen var avslappnad men ändå lite fartfylld, så att säga. Gamle William fick bli stället vi välsignade med vår snittålderssänkade närvaro och efter en biljardmatch eller två avrundade vi vår överkultiverade afton strax innan 01-snåret någon gång. Ambitiöst så här på avstånd kan man tycka, men med de KUNG man svept fortfarande sipprandes runt i det urslitande söndagsblodet så var det nog inte så värst framtidsperspektivande ändå, tyvärr. Men nåväl! Vi fick se vårt kära AIK spöa skiten ur världens äckligaste Brynäs från den ytterst utrymmesbesparade Västra Stå den ljuva gårdagseftermiddagen och på det även ett Boston som var på riktigt malarhumör mot kapitalisterna från sydöst. Åh just ja, i fredags såg vi ju även vår oerhört efterlängtade kriminalrulle Johan Falk - Kodnamn Lisa som var precis lika bra som förväntat. Frank Wagner är ingen dålig kille alltså. Jäklar så cool. Och så Seth Rydell på det... Magnifique! Bloggtiteln i fråga är i rent hyllningssyfte till vår krönte västkustkonung Håkan H som levererat den bästa nya singeln sen Little Lion Man itself. Ses i sommar min käre GAIS-broder, då ska vi bannemig tävla i skriksjungning! (real word?). Matchar dock delvis min egna partyåterkommarsituation en aning, då jag trott jag börjat vandra längs den mer helgkvällsmognande stigen och börjat uppföra mig stunder som dessa, vilket tyvärr varit mer av en illusion och något jag vikt av från rätt fort för att börja vandra längs den sjunolliga och mer oförutsägbara stigen igen... Aja, goda avsikter har man ju haft i alla fall! Always :-) Nu ska jag återgå till mitt höjdpunktsfilosoferande och bara försöka ta mig igenom denna ångrardag så gott som det går! Cheers.
