Den Lilla Lejonmannen

Den förlorade prosasonen lever igen och är tillbaka för att uppmärksamma den fantastiskt gemytliga högtid vi är påväg att ge oss in i. För mig är julkänsla december månad och allt vad den innefattar så när det inatt föll ansenliga mängder snö i vårt björkträdiga vinterparadis kunde jag inhandla min efterlängtade flaska principsjulmust med bredast möjliga högtidsleende på läpparna. Denna depressionsdämpande sammankomsttid behövs på så många sätt och vis. Inte bara för att beblanda de annars förändringsfattiga Spotify-listorna med diverse festlighetsballader utan även för att liva upp den ångestbyggande dunkelhetsperiod vi alla går igenom när det vankas denna årstidsövergång. Som vanligt har man ett december att se fram emot likt en ny The Office-säsong med allt från världsåstundande filmreleaser till annuellsuppbyggande sällskapsevenemang på den mittvintriga sparsamhetsagendan. Denna saffranspräglande period ska i alla fall tas an med största möjliga glädje och engagemang. Och en hel del förväntingar, ofcourse... Nåväl! Helgen som just varit då? Stillsam som en Oblivion-verklighet fylldes den ut med symboliksporten ishockey, radikalhobbyn fotboll och givetvis filmen jag dunderpikade i början av denna mening. Tro det eller ej, men jag har inte sipprat på partyflaskan på hela fyra (!) helger nu och pånyttfödd som man kan se mig vet jag inte riktigt vart jag står i hela den här dagfångarprocessen man så friskt hashtagiserat på senare tid. Jag mår bra i alla fall, det är allt jag kan säkerställa, och det har jag dessa juliga uppfriskarljus att tacka så hjärtligt för! Aja, nu är det dags att avrunda detta oförutsägbara helgdagsinlägg. Ta er nu an denna högtid med samma kärlek och glädje som jag tänkt, för då kommer den bli amazing. Vi hörs kamrater. Live long and prosper..